Dagis är onaturligt

Idag är min första dag på jobbet på nästan tre år. Det är med blandade känslor som jag åter träder in i rollen som heltidsarbetande pendlande numera tvåbarnsmor.

Jag ser fram emot att omge mig med kollegor, att få plocka fram mina kunskaper i juridik igen, att få bättre inkomst, att kunna äta min lunch i lugn och ro.

Fika på jobbet, ekologisk mjölk i all ära, men hur mycket sopor ska en fika få generera?

Vad jag inte ser fram emot är att lämna ifrån mig en gallskrikande krampande 1 1/2 - åring kämpande efter luft för att kunna skrika "mamma", att hämta en trött och ledsen 3,5-åring med "ont i pannan" efter en dag på dagis i en barngrupp om 45 (!) barn, att konstant leta efter borttappade vantar, mössor, halsdukar och strumpor och typ aldrig hitta dom, trots namnmärkning. Att få hem nedkissade kläder, för att ingen uppmärksammat att mitt barn behöver gå på toaletten i tid. Att mitt barn klagar över ont i rumpan därför att han är ilsket röd på grund av gammalt intorkat bajs.

Från att mina barn ätit alla sina mål mat hemma, kommer de nu att fem dagar i veckan äta tre av fyra mål mat per dag på dagis. Jag vet att det är ett i-landsproblem av råge, men jag känner en fruktansvärd ångest över detta.

Jag har strävat efter, i många års tid att äta så få tillsatser i mat det bara är möjligt. Detta gäller så klart även mina barn. Mina barn har ätit havregrynsgröt, egenhändigt gjord müsli, hemmagjort smör, egenbakat surdegsbröd och hemmagjorda skorpor, yoghurt med egenhändigt plockade blåbär. Vi har ätit hemmagjorda köttbullar, vi har fikat på våra egna bullar, odlat våra egna morötter. Nu är det slut. Nu kommer mina barn äta fabriksflingor och Skogaholmsbröd, köttbullar kokta i talg, och dricka alldeles för mycket mjölk.
 

Jag undrar också hur det kommer att gå med vår egen mathållning här hemma. Som jag tidigare skrivit så försöker vi ju skippa hämtmaten helt och hållet, lagar all vår mat från grunden med ekologiska råvaror i den mån det går, avstår kött två dagar i veckan, och äter i princip inget av halvfabrikat.

 

 

Slutrullat?

Min man, liksom jag, pendlar och är sällan hemma före 18, vanligen kl 19. Han lämnar barnen och jag hämtar barnen. Barnen är dödströtta och hungriga när vi kommer hem. Jag kommer behöva lägga halva helgen på att förbereda maten för veckan som kommer. Kommer vi kunna hålla vår matlinje? Idag känner jag mig osäker på många vis...
 

Är det värt det? Jag som kämpar för att leva så oberoende som möjligt, är jag nu inte mer beroende än någonsin?

Jag ogillar själva idén med dagis. Åtminstone så som dagis ser ut idag. Om det vore en barngrupp på tio barn och fyra-fem pedagoger, där all mat lagades i dagisets lilla kök och barnen fick tillgång till mycket utevistelse och pedagogisk innevistelse. Ja, då kanske det skulle kännas som att dagis var en bra idé. Dagis av idag är inget annat än en förvaringsplats, där barnen förvaras vind för våg, på grund av för få personal.

En dagisplats kostar i min kommun 1260 kronor per barn om man betalar maxtaxa. 1260 kronor! För mer än 40 timmars barnpassning och tre mål mat om dagen...det faller ju på sin egen orimlighet.  Jag fattar att det är skattemedel som finansierar dagisverksamhet, inte bara föräldrarnas avgifter. Jag betalar gärna det dubbla om jag får dubbelt så bra omvårdnad av mina barn.

En utav de vanligaste frågorna jag fått under min föräldraledighet är "När ska du börja jobba då?" Den har ställts från ca 6 månaders ålder på respektive barn. Det är så sjukt! Varför är jobb det första man ska tänka på när man nyligen har blivit förälder till ett litet barn? Jag har varit hemma 1,5 år med respektive barn.  Många som frågar verkar tycka att det där sista halvåret är väl onödigt att vara hemma. Barn är ju välkomna på dagis från ett års ålder. Varför är syftet med livet alltid att jobba så mycket det bara går? Om man får ekonomin att gå ihop ändå, varför är det så provocerande att vilja vara hemma med sina barn. Det förutsätts nästan att det är en uppoffring.

I min värld är inte ett barn på ett år på något sätt redo att separeras från sin vårdnadshavare eller någon annan person barnet har sin trygghet i. Egentligen inte heller en 1 1/2-åring som i mitt eget högst personliga fall.

Idag ångrar jag mig att jag inte lagt upp mina föräldraledigheter på ett annat vis. Istället för att lyssna till omgivningen och se hur de gör, borde jag bara utgått ifrån mig själv och mina barns bästa.

Det är först nu, när mitt äldsta barn är 3,5 år som han vinkar glatt hej då till mig när jag lämnar på dagis. För bara några månader sedan bröt helvetet ut bara man nämnde ordet dagis. Visar inte detta att ett barn (jo, det är individuellt) inte är redo att lämna familjens hägn förrän de är runt 3 år? Allt annat är onaturligt. Dagis är onaturligt.